Förord till Landsbygdsundersökningar
Den 17 mars 1942
Partiets nuvarande landsbygdspolitik är inte såsom
fallet var under de tio åren av inbördeskrig en politik för
agrarrevolutionens genomförande, utan en landsbygdspolitik för
den nationella enhetsfronten mot Japan. Hela partiet bör genomföra
Centralkommitténs direktiv av den 7 juli och den 25 december
1940[1] och direktiven
från den förestående Sjunde rikskongressen. Det material
som här följer publiceras i syfte att hjälpa kamraterna
att finna en metod att studera problemen. Många av våra
kamrater har alltjämt en primitiv och vårdslös arbetsstil,
bemödar sig inte att grundligt förstå tingen och kan
till och med vara fullständigt okunniga om förhållandena
på lägre nivåer, och likväl är de ansvariga
för att leda arbetet. Detta tillstånd är ytterligt farligt.
Utan en verklig konkret kännedom om de faktiska klassförhållandena
i det kinesiska samhället kan ingen verkligt god ledning utövas.
Enda sättet att få kännedom om förhållandena
är att företa samhällsundersökningar, att undersöka
varje samhällsklass' förhållanden i verkliga livet.
Den grundläggande metoden för dem, som fått till uppgift
att leda arbetet, att skaffa sig kännedom om förhållandena,
är att koncentrera sig på några städer och byar
enligt en plan och använda marxismens grundläggande synpunkt,
dvs metoden att analysera klasserna, samt göra ett antal grundliga
undersökningar. Utan att gå tillväga på detta
sätt kan vi inte förvärva ens en mycket rudimentär
kunskap om Kinas samhälleliga problem.
För att göra detta ska ni för det första
rikta blicken nedåt, håll inte huvudet högt och stirra
mot skyn. Utan att en person är intresserad av att vända blickarna
nedåt och besluten att göra det, kommer han aldrig i hela
sitt liv att förstå förhållandena i Kina.
För det andra, håll möten för
att söka fakta. Man vinner förvisso ingen allomfattande kunskap
genom att bara titta hit och dit och lyssna till hörsägner.
Av de uppgifter jag erhöll, genom möten för att söka
fakta, har de som rör provinsen Hunan och Chingkangshan gått
förlorade. Det Material som här publiceras består huvudsakligen
av "Undersökningen av Hsingkuo", "Undersökningen
av Changkangs socken" och "Undersökningen av Tsaihsi
socken", Att hålla möten för att finna fakta är
den enklas te, mest praktiska och mest tillförlitliga metoden,
en metod av vilken jag har dragit mycken nytta. Den är en bättre
skola än något universitet. De som deltar i dylika möten
bör vara verkligt erfarna kamrater ur den lägre kadern. och
mellankadern eller vanligt folk. Vid mina undersökningar av fem
härad i provinsen Hunan och två härad på Chingkangshan
vände jag mig till ansvariga kadrer i målarställning.
Vid undersökningen i Hsunwu vände jag mig till lägre-
och mellankadrer, en fattig hsiutsai,[2] en konkursmässig
f d president i handelskammaren och en lägre tjänsteman, som
haft hand om häradsskatten men förlorat sitt arbete. Alla
dessa människor gav mig en mängd upplysningar om saker, som
jag aldrig ens hört talas om. Den som första gången
gav mig en fullständig bild av ruttenheten i de kinesiska fängelserna
var en lägre fängelsetjänsteman som jag träffade
under min undersökning i Hengshans härad i Hunan. Vid mina
undersökningar av Hsingkuo härad och Changkang och Tsaihsi
socknar, vände jag mig till kamrater som arbetade på sockennivån
och till vanliga bönder. Dessa kadrer, bönderna, hsiutsaien,
fångvaktaren, köpmannen och skatteskrivaren var allesammans
mina värderade lärare, och såsom deras elev hade jag
att visa respekt för dem, vara flitig och uppträda kamratligt
emot dem. I annat fall skulle de inte brytt sig om mig, de skulle ha
hållit tyst med vad de visste eller de skulle inte ha talat om
allt de visste. Ett möte för att söka fakta behöver
inte vara stort; från tre till fem eller sjuåtta deltagare
är tillräckligt. Man måste ta tillräcklig tid på
sig och göra upp en plan för undersökningen. Vidare måste
man personligen utfråga och diskutera med dem som deltar i mötet
samt anteckna vad de säger. Således kan man med visshet inte
företa en undersökning eller göra den väl, utan
att driva den med nit, utan att vara besluten att rikta blickarna nedåt,
utan kunskapstörst och utan att lägga av sig anspråksfullhetens
fula mantel och bli en villig lärjunge. Man måste ha klart
för sig att massorna är de verkliga hjältarna medan vi
själva ofta är barnsliga och okunniga, och utan att förstå
detta kan man. inte förvärva ens den mest rudimentära
kunskap.
Jag vill upprepa att huvudsyftet med att publicera
detta referensmaterial är att visa en metod att ta reda på
de förhållanden som råder på de lägre nivåerna;
syftet är inte att kamraterna ska lära sig detta speciella
material och de slutsatser som dragits därav utantill. I allmänhet
har bourgeoisin i Kina, som ännu går i barnskorna, hittills
inte varit och kommer aldrig att bli i stånd att lägga fram
ett relativt omfattande eller ens ett rudimentärt material angående
de samhälleliga förhållandena såsom bourgeoisin
i.. Europa, Amerika och Japan gjort. Vi har därför inget annat
val än att själva samla materialet. Mera bestämt uttryckt,
folk som sysslar med praktiskt arbete måste ständigt hålla
sig i nivå med de växlande förhållandena, och
detta är något som inget kommunistiskt parti i något
land kan lita till andra för.
Alla som sysslar med praktiskt arbete måste därför
undersöka förhållandena på de lägre nivåerna.
Dylika undersökningar är särskilt nödvändiga
att göra för dem som endast känner teorin men är
obekanta med de faktiska förhållandena, ty i annat fall blir
de inte i stånd att förena teorin med praktiken. Ehuru mitt
påstående: "Ingen undersökning, ingen rätt
att tala", har förlöjligats såsom "trång
empirism", ångrar jag ännu i denna dag inte att jag
framställde det. Och långt ifrån att ångra det,
hävdar jag fortfarande att utan undersökning kan det omöjligen
förekomma någon rätt att tala. Det finns många
människor, som "i samma ögonblick som de stiger ur ämbetsvagnen",
ställer till ett stort oväsen, hasplar ur sig omdömen,
kritiserar det ena och fördömer det andra, men faktum är
ändå att i tio fall av tio kommer sådana människor
att misslyckas. Ty åsikter eller kritik som inte baseras på
grundlig undersökning är ingenting annat än okunnigt
snack. Vårt parti har oräkneliga gånger tillfogats
skada av dessa "kejserliga sändebud", som rusat hit och
dit och allestädes. Stalin säger alldeles riktigt: "Teorin
blir naturligtvis meningslös om den ej förknippas med den
revolutionära praktiken". Och han tillägger lika riktigt:
"Praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära
teorin belysa sin väg".[3] Ingen bör betecknas som en "trång
empireker" utom "den praktiske man" som trevar omkring
i mörkret och saknar perspektiv och förutseende.
I dag känner jag alltjämt och mycket starkt
nödvändigheten av grundlig forskning i såväl kinesiska
som internationella angelägenheter. Det sammanhänger med min
bristfälliga kunskap om kinesiska och internationella angelägenheter
och innebär inte att jag vet allt och att andra är okunniga.
Det är min önskan att fortsätta att vara lärjunge
och att tillsammans med alla andra kamrater i partiet lära av massorna.
NOTER
[1] Centralkommitténs
direktiv av den 7 juli 1940 var "Kinas kommunistiska partis Centralkommittés
beslut angående det nuvarande läget och partiets politik".
Centralkommitténs direktiv av den 25 december 1940 ingår
i Valda verk av Mao Tsetung, band II, såsom artikeln
"Om politik".
[2] Ända sedan Tangdynastins tid
genomfördes de kejserliga examenstävlingarna på tre
nivåer, riks-, provins- och häradsnivån. De som lyckades
i häradsexamen kallades hsiutsai.
[3] J. V. Stalin: "Om leninismens
grunder" (april-maj 1924), Leninismens problem. Förlaget
för litteratur på utländska språk, Moskva, 1951,
s. 26.
|
